Företrädesrätten till frågandet måste returneras till eleverna!
Jag har en femåring här hemma som fullkomligt bubblar över av av frågor, hela tiden. Femåringens vetgirighet utgår från här och nu, livet och verkligheten. Inte så vidare värst unikt tror jag. Snart ska han in i skolvärlden och han kommer påverkas av Lgr 11 och ännu mer av skolan som tolkar styrdokumenten och "verkställer".
Den inre motivatorn för barnet är oftast att förstå sin omgivning och att lösa problem som uppstår. När man kommer till skolan så övergår "frågerätten" allt för ofta till skolan, det är pedagogen som planerar undervisningen och som ställer frågorna. Resultatet blir att
eleverna får söka svar på frågor de aldrig ställt.
Jag har som rektor har en del att fundera över där då det kommer till lusten att lära och inre motivation då Kumla kommun har oroväckande låga resultat (enligt enkätsvar) kring "elevernas lust att lära" och känslan av "delaktighet i undervisningen". Hos eleverna i årskurs åtta så bubblar inte lusten att lära över längre och vi måste ställa oss frågan: Varför är det så?
Jag ska blanda Luciafirandet denna helg med att fundera över hur eleverna får/tar tillbaka företrädesrätten till frågandet. Jag tror vi har kärnan till skolutveckling och högre måluppfyllelse där.
